hej sängen, hejdå pojkar.
Världen är rörig, man vill bara dunka huvudet i väggen och säga hejdå, låt oss sova en stund. Lägga av med tänkande, ligga bredvid varandra, bara vila huvud mot ditt varma bröst som inte existerar annat än i min fantasi. Det är svårt att sova när det maskulina bröstet som borde lugna mig inte existerar, inte finns, inte gör sig synligt. Att sova här ensam är lätt när jag valt det själv. De nätter jag skulle vilja ha en kropp bredvid mig värker det och sängen känns besvärligt obekväm mitt i allt det bekväma(eftersom min säng är det skönaste stället i universum). Märkligt ja märkligt så märkligt att jag kan känna mig som en banan i en garderob på det stället jag alltid svämmat över av min egen personlighet. Min säng har alltid varit min vän, pojkar inte. Därför skulle jag vilja säga "Hej sängen, hejdå pojkar" förevigt.
(kan man inleda ett förhållande med sin säng istället för med någon jävla kille?)
