WE'RE ALL MAD HERE

Inatt runt 00.00 var jag fortfarande uppe för att arbeta med en hockneybild till fotografisk bild, och även skriva en fin filosofiuppsats om Aristoteles och Platon. Läxa som skulle blivit gjort långt tidigare, men som fallit i medveten glömska. Mitt fönster på andra våningen står vidöppet pga värmen som är en återkommande faktor i mitt rum. Jag står av okänd anledning upp i sängen och plötsligt hörs en vissling utifrån. Livrädd som jag blir dyker jag ner i sängen och smyger bort och släcker lampan. Ännu en vissling hörs. Jag hukar i sängen, kan inte personen gå förbi? En vissling till, ge dig! Jag tar mod till mig och kikar ut genom fönstret. Där nere står en kille, i min ålder, kanske lite äldre. Han är inte ful, absolut inte.

-          Hej, vad gör du?

-          Eh, sitter vid datorn. Vad gör du själv?

-          Jag är på väg hem från jobbet. Såg dig och kände att jag var tvungen att prata med dig.

-          Haha, jaså.

Pratet gick vidare i kanske tio minuter. Större delen om musik. Band, rockband. Han var före detta estetmusikare och spelade naturligtvis i ett band. Rakt in i min kriteriebeskrivning.

-          Trummor spelar jag. Gitarr, och lite bas också. Det är inte så svårt

-          Du pratar med en som är totalt omusikalisk och har blivit kallad tondöv. Jag kan musik, men jag kan inte utöva musik.

Några ord till flög förbi.

-          Om jag kunde skulle jag ta en ros och ge till dig, det kan jag i för sig.

-          Du skulle alltså ta en av mina rosor och ge till mig?

-          Nej, det är i för sig fel.

Han springer över gatan och kommer snabbt tillbaka med en ros han plockat i grannens trädgård.

-          Kommer du ner och hämtar den eller ska jag kasta upp den?

-          Jag sitter bra här.

Ett, två, tre, fyra, på femte försöket fångade jag den.

-          Tack.

-          Jag måste faktiskt gå nu, men jag kommer tänka på dig Kajsa. Det kommer jag.

-          Jag kommer tänka på dig också Danny.

Rosen satte i vatten, och jag kan inte förmå mig att stänga fönstret även då jag är riktigtriktigt förkyld.

Intressant händelse, inte vanligt i det Sverige vi lever i. Jag berättade det hela för en nära vän och hennes enda kommentar var "var han riktigt normal?". Jag förstår henne, vi tänker så i Sverige. Det är ingen som pratar med någon genom ett öppet fönster mitt i natten. Det är därför så spektakulöst det som hände mig inatt.