ge mig ro, ge mig dig.
Jag vill ha dig varenda jävla sekund av min nuvarande tillvaro. Här ska du vara, min hjärna säger det till mig. Eller är det hjärtat? Det är kanske hjärnan som är den andra rösten som skriker så jag får muskelkramp.
Berättar med smärta att du inte tycker om mig, att allt du sagt varit fejk.
Du sitter här själv, visst gör du?, säger den med rå sushi i rösten.
Men jag, men han..börjar jag.
Det är lönlöst jag vet, det finns inget försvar som inte går att bryta med en tumnagels kraft. Nej, skit. Han borde vara här. Hans obefintliga närvaro flyttar honom endast uppåt på min mentala måsteha-lista. Årh, du vet att jag vill. Även om du egentligen är så mycket mindre än vad jag egentligen vill ha.
Kommentarer
Trackback
